Att jobba som eftisledare eller skolgångshandledare är givande, men hur är det att studera till ledare för skolgång, morgon och eftermiddagsverksamhet? Fyra alumner berättar om sina studier till en yrkesexamen i pedagogisk verksamhet och handledning.
Det blir ett glatt återseende då alumnerna Elin Lindroos, Hagar Simos och Satu Partanen möter upp för en intervju via Teams. De har studerat till ledare för skolgång och morgon- och eftermiddagsverksamhet vid Yrkesinstitutet Prakticum samma år, och utexaminerades 2020. Även Mira Dianoff, som inte kunde delta i tillfället, hör till samma årskurs. Det året började 13 personer studera samtidigt.
– Har alla blivit färdiga? frågar Satu Partanen. Frågan är riktad till alumnernas lärare Kati Sarkala, som också är uppkopplad.
”Det är mycket individuella studiestigar som gäller”
Lärare
– Alla har fått sin examen. Ungefär hälften av er blev klara på ett år medan andra hälften blev klara på ett och ett halvt år. Sedan har vi en som får sin examen nu. Det är mycket individuella studiestigar som gäller, svarar Sarkala.
I den personliga utvecklingsplanen för kunnandet, även kallad PUK, går lärare och studerande igenom tidigare kunnande och ser över vilka delar av utbildningen som kan räknas till godo och vilka delar som studerande måste avlägga. Satu Partanen studerande på läroavtal och hade då även en representant från arbetslivet, rektorn från Strömborgska skolan, närvarande under diskussionen. Tillsammans gick de igenom vad hon kommer att lära sig på sin arbetsplats och vad hon lär sig i Prakticum.
– Kati visste vad jag får till godo från mina tidigare studier och arbetserfarenhet, vad jag måste gå, vilket gjorde det enkelt. Att få kunnande identifierat gick väldigt smidigt, anser Satu Partanen.
Studietiden förkortades för alla tre alumner då de jobbat flera år inom branschen innan de började studera. Dessutom har de även andra yrken i bagaget. Satu Partanen är idrottsinstruktör medan Hagar Simos ursprungligen är textilartenom med lärarbehörighet för andra stadiet. Elin Lindroos är sjukskötare och barnledare.
Att inte vara tvungen att delta i all utbildning underlättar vardagen, men kan också väcka en del tankar.
– Ibland hade jag en känsla att jag kanske missade något. Jag frågade mig om jag månne kan det som de andra lär sig, säger Hagar Simos.
Simos har dock visat sin yrkeskunskap genom yrkesprov.
Slumpen spelade in för en del av alumnerna då de valde att söka till utbildningen för ledare för skolgång, morgon- och eftermiddagsverksamhet. För andra lockade möjligheten att få behörighet. Både Satu Partanen och Elin Lindroos uttrycker att det är betungande att som obehörig ha en osäker framtid på jobbfronten. Att varje vår vara tvungen att oroa sig över hur hösten kommer att se ut.
Efter avlagd yrkesexamen fick både Mira Dianoff och Satu Partanen fast anställning på sin arbetsplats. För Elin Lindroos del har ännu inte behörigheten påverkat hennes anställningsförhållande.
– Jag sitter fortfarande löst, så vi får se, konstaterar hon.
Utbildningen har några närstudiedagar i månaden, oftast på lördagar. Kati Sarkala berättar att studierna är uppbyggda under cirka tre terminer och har 6 examensdelar varav två är valbara examensdelar. Den ena valbara examensdelen är handledning i grundläggande färdigheter i läsning och skrivning, medan den andra valbara examensdelen berör barn och ungas psykiska och mentala hälsa. Kunskapsbehovet inom bägge områden har ökat.
– Genom att satsa på och ta med dessa examensdelar i utbildningen vill vi hjälpa dagens barn att få bättre färdigheter inom läsning och skrivning. De behöver också stöd gällande sin psykiska hälsa, konstaterar Sarkala.
Att träffas under närstudierna ansågs nyttigt enligt alumnerna. De lärde sig mycket av sina studiekamrater då de flesta redan jobbar som eftisledare eller skolgångshandledare.
”Jag tyckte om studierna och att närstudierna var givande då vi fick träffa varandra”
Skolgångshandledare och eftisledare
– Jag tyckte om studierna och att närstudierna var givande då vi fick träffa varandra. Ofta var vi på lunch tillsammans och fick då höra hur det var på andra skolor och hur de andra studerande gjorde. Ofta insåg man också att det var rätt bra på ens egen skola, berättar Hagar Simos.
Få närstudiedagar och att studera på egen hand passade Elin Lindroos livssituation. Fler resor från hemorten Lappträsk till Helsingfors skulle ha blivit påfrestande. Hon håller dock med Simos om närstudiernas viktiga funktion och skulle inte vilja studera enbart på distans.
De skriftliga uppgifterna inom utbildningen delar åsikter. Hagar Simos och Elin Lindroos hade inget emot att skriva längre uppgifter medan Satu Partanen, i alla fall till en början, ansåg att det var lite jobbigt och tidskrävande.
– Det är länge sedan jag har studerat. Jag är en praktisk människa och tycker om att jobba med händerna. Därför tyckte jag det var svårt att skriva alla uppgifter. Det gick ganska mycket tid till dem, säger Satu Partanen
– Men du blev vän med ipaden till sist, konstaterar Kati Sarkala med ett leende.
– Ja, det var ändå inget större hinder för mig, svarar Satu Partanen
– Allt var också nytt för mig, inflikar Elin Lindroos, men det är bara att prova och trycka på alla knappar som finns. Allt fungerade trots att jag ibland var lite fundersam över var jag hade sparat mina uppgifter. Uppgifterna hittades alltid till slut, men visst var det en liten utmaning då vi inte har fått det tekniska kunnandet med modersmjölken som dagens barn.
Det blir inte några entydiga svar på frågan om utbildningen förde med sig nya eller annorlunda arbetssätt efter avlagd yrkesexamen. Alla tre är dock överens om att utbildningen gav bekräftelse om att de gjort rätt även innan studierna. Bekräftelsen gör dem mer säkra på sin yrkeskunskap.
– Jag blev mer säker på det jag gör för att jag nu är utbildad, säger Satu Partanen. Vad kommer till att använda sig av metoder och det man lärt sig i utbildningen beror det mycket på hurdana elever du har och vem du följer. Det kan variera väldigt mycket. Detta är mitt första år i de högre klasserna i grundskolan. Eleverna kommer från olika skolor, har olika bakgrund som inte heller ämnesläraren känner till. Man söker sin egen plats i gruppen och hur man kan stödja på bästa sätt. Jag hoppas få följa dessa sjuor jag nu har tills de gått ut nian. Då lär jag längs med vägen allt möjligt nytt då jag får vara med på lektionerna. Jag tror att årskurs nio då är den grupp jag verkligen känner och kan ge dem det bästa.
Hagar Simos håller med Partanen gällande att vara mer säker på att göra rätt.
– Det känns som om jag skulle ha en bättre grund trots att jag inte konkret kan definiera vad det beror på, säger hon. Jag gör inte så mycket på ett annorlunda sätt, men tänker i vissa situationer ur ett bredare perspektiv.
Elin Lindroos är på samma spår. Hon påpekar också att metoderna finns där i bakhuvudet och att man kan ta till dem vid behov.
– Ibland märker jag under dagen att det är något i gruppen som inte fungerar och kan då minnas metoder som jag inte skulle ha tänkt på annars, konstaterar hon.
Uppdaterad: 4.6.2021
